Bankerna pläderar gärna för bundna räntor trots att det historiskt sett varit mer lönsamt med rörliga dito

Den som väljer att binda räntan får en fast räntesats under en specifik bindningstid – vanligen mellan ett och tio år.

Bankerna brukar i regel rekommendera sina låntagare att binda räntan. Bankernas argumentation hänför sig ofta till att den bundna räntan genererar en fast månadskostnad under bindningstiden. På så sätt slipper man gardera sig ekonomiskt mot de kostnader som en räntehöjning medför – bankerna tar i detta sammanhang gärna upp 1990-talets räntor på 20 procent som varnande exempel. Tänk dock på följande:

• Den som vill göra extra amorteringar – och har bundit räntan på lånet – måste betala ränteskillnadsersättning till banken. Detsamma gäller om man vill byta bank under bindningstiden. Ränteskillnadsersättningen finns för att kompensera banken för de ränteförluster som den extra amorteringen medför.
• Under de senaste åren har den rörliga räntan i genomsnitt varit betydligt lägre än den bundna. Detta är i grunden inte särskilt konstigt – bankerna vill utnyttja det faktum att folk binder sina räntor för att tjäna ännu mer pengar. Från bankernas håll lobbas det starkt för att slopa rörliga räntor och många banker erbjuder inte ens rörliga räntor till nya kunder.

Buffertsparande och rörlig ränta

Den som inte vill binda sina lån bör istället förhandla fram en rörlig ränta. Tänk dock på att kombinera den rörliga räntan med ett privat buffertsparande; avsätt således pengar som kan användas ifall räntan plötsligt går upp. Buffertsparandet bör läggas upp utifrån presumtiva räntor på mellan fem och sju procent. Den rörliga räntan ger dig möjlighet att när som helst amortera extra eller byta bank; något som man som låntagare bör åberopa i samband med ränteförhandlingarna.